Zanzibar

Vintern 08/09

Arlanda; klockan är 04:46 och det är mörkt, ruggigt och 3^◦ C i luften. Med lite över en miljon Tanzaniashilling på fickan är jag för första gången i mitt liv miljonär. Hm, står en stund och funderar på om det också är sista gången.  Inser snart att det är alldeles för tidigt på morgonen för några djupare filosofiska resonemang, så skit samma nu är det semester som gäller!

Såja, så ska det se ut. (Frukostutsikten från Kendwa Rocks).

Resa är ju alltid kul men ibland kan det ju också vara jäkligt jobbigt. En gång spenderade jag åtta timmar på Arlandas inrikesterminal och det har jag alltid betraktat som de värsta åtta timmarna i mitt liv.

När jag landade på Dar ES Salaams flygplats kl 23:00 så hade jag nio timmar till flyget till Zanzibar. Inget problem jag hade ett rum bokat för natten med beställd transfer… Hm, var är min transfer? Jaja, jag träffar Said istället. Faktum är att han kör mig till hotellet för 35 dollar istället för 50 dollar som den förbeställda transfern kostar. Said är en rätt skön kille som älskar engelsk fotboll över allt annat. Manchester United är hans lag och hela hans taxibil är fylld av och dekorerad med unitedgrejer. Said kör också värre än en biltjuv. Första korsningen vi kommer till saktar in i och krypkör igenom. ”  No traffic light, dangerous” säger Said och ler. Jag ler tillbaka och tänker; bra kille han kör säkert. I nästa korsning finns det trafikljus så där kör han lite snabbare… MOT RÖTT!? Inget händer och vi kommer fram till hotellet. Gött ett mål mat och en skön säng. Upp tidigt jag skulle vara på flygplatsen kl 06:00. I foajén möter Said upp, killen har sovit i bilen på parkeringsplatsen för att vara säker på att få körningen. Vad kan man säga? På morgonen kör vi genom många korsningar mot rött och naturligtvis utan att stanna. Det roliga var att den enda korsningen vi kom fram till där det var grönt där bromsade Said in häftigt och stannade.

Said!

När vi väl kommer fram till flygplatsen visar det sig att mitt flyg är inställt och att jag inte kan flyga förrän tre på eftermiddagen. Suck, kunde dom inte ha ringt!? ”Vi visste ju inte vart du fanns”. Jävla puckon!! Alltså fick jag spendera nio timmar på Julius Nyerere International Airport i Dar Es Salaam. Bra semester?

Äntligen framme vid hotellet. Här möts jag av en stor afrikansk kvinna med ett frodigt, brett och kritvitt leende. Henne tog jag till mitt hjärta direkt. Eftersom mitt rum inte var klart hystade hon in mina väskor på kontoret och skickade ner mig till baren. ”Gå och drick en öl så kommer vi och hämtar dig”!

Det var också i denna bar som jag träffade Rupert en riktigt skön engelsman. Det visade sig också att vi delade Bungalow. Riktigt kul. Nästa morgon efter en natts god sömn var det dags att utforska omgivningarna. Detta var det som mötte mig:

Helt plötsligt känns livet värt att leva igen!

Någon gång i den här vevan träffar vi också dom norska tjejerna Kristin, Siv och Therese. Kul gäng!

Nå så var det ju då dags för födelsedagen, detta gigantiska kliv från trettionio till fyrtio. Eftersom jag hade ett så skönt gång runt omkring mig tänkte jag fira av det ordentligt. Jag berättade att jag föddes 00:28 på morgonen och eftersom min födelsedag var på torsdagen så började vi fira på onsdagen. En riktigt bra fest. Kl 00:28 tog vi de obligatoriska före och efter fotografierna:

Gissa vilket som är före respektive efter!

Hur som helst nästa dag var jag uppe tidigt, nu när man är gammal behöver man ju inte så mycket sömn, eller hur, så låg jag i hängmattan utanför rummet för att vänta in gratulationer och uppmärksamhet. Efter en stund kommer Therese och Kristin förbi med kramar och blommor. Just i det ögonblicket var jag nog den lyckligaste mannen i hela världen... Ända tills Kristin berättar att blommorna nog kanske var på gränsen till att börja vissna men att det nog inte gjorde nåt eftersom alla börjar vissna när man blir fyrtio. Henne jagade jag snabbt iväg och låg och tänkte på Therese kram istället.

Senare på eftermiddagen sitter vi och ska äta mat. Jag sitter och kollar in dagens meny då jag ser att det står den 18 december. Eftersom jag fyller år den 19 så börjar jag skratta åt att dom kör gårdagens meny på min födelsedag. Ungefär samtidigt som dom andra börjar reagera och undra går det upp för mig att det verkligen är den 18. Tyvärr hinner jag inte fundera över om jag ska mörka och låtsas som ingenting utan det är bara att erkänna. Gänget ser uppriktigt sagt mycket trött ut och jag står nog just då inte speciellt högt i kurs. Räddningen kommer lite senare när det dräller in ett stort gång australiensare. Det blev fest ändå!

Siv kände sig kreativ!

Efter två dagars fest är det ett trött gäng som samlas:

Kanske den tröttaste killen!

På Kendwa Rocks hemsida fanns det när jag åkte en jättefin båt som dom marknadsförde som en lit lyxigare svit. När jag kom till Kendwa låg den på land och såg ut så här:

Det såg helskumt ut och historien gick ungefär så här:

Av någon anledning hade dom bestämt sig för att få upp den på stranden. Sagt och gjort dom hämtade en stor traktor och samlade ihop en stor mängd människor, bland annat Tanzanias landslag i fotboll. Tillsammans ungefär 300 människor. Dom jobbade och slet och fick upp den på stranden och då blev det så här:

Bra jobbat!

Kendwa Rocks ligger från stranden upp på en sluttning. Och kommer man från receptionen så ser det ut så här:

Först kommer man ner till en stor sandplan, efter det kommer restaurangen och sedan stranden. Min och Ruperts Bungalow låg precis vid sandplanen. varje dag kl 18 samlades man på den stora sandplanen för en fotbollsmatch. Detta blev alltid förfesten. Sitta lungt på verandan och kolla in matchen. Antalet spelande varierade varje dag som mest räknade vi 34 som minst 27. Killarna spelade barfota i sanden(!?) och var totalt engagerade i spelet, eller som Rupert en kväll sa: "Not a friendly kickabout realy". Nu råkade det ju vara så att huvudstråket mellan rummen och stranden gick rakt över den här sandplanen. Och det var absolut kvällens höjdpunkt att se hotellgäster överlastade med strangrejer skrikandes försöka undkomma denna hord av totalt engarerade afrikaner som jagade bollen och absolut inte stannade för någonting. Rupert och jag låg och vred oss på verandan när afrikanerna saftade i, rätt ordentligt faktiskt, och sköt på ett par tjejer. Hm, detta kommer jag naturligtvis aldrig mer att erkänna.

Hur som helst, dags att byta hotell. Den här veckan ville jag egentligen boka in på ett annat hotell som tyvärr var fullt och blev rekommenderat detta ställe som ligger på ostkusten. De sista dagarna har jag börjat fråga folk ifall de känner till Kichanga Lodge som det heter. Ingen tycks dock känna till hotellet och vi hittar det inte på kartan. Börjar bli lite fundersam. En annan grej här är transporterna. Det är liksom det som kostar pengar. Och man pratar hela tiden om hur mycket man kan pruta och hur man tar sig fram på billigaste sätt. De norska tjejerna är mycket duktiga på affärer och lyckas få ner priset ordentligt på sin transfer. Nåja, lyckas få tag på hotellet. Min transfer ska kosta 90 dollar om hotellet arrangerar. Hmpf, hur många öl är det egentligen... Glöm din dröm. Då går jag hellre! Lyckas till slut få tag på en taxi och frågar om han vet var Kichanga ligger. Han betraktar mig mycket skeptiskt men ringer några samtal och sedan börjar vi köpslå. Lyckas faktiskt få ett pris på 45 000 shilling vilket är ungefär 35 dollar. Även den svenske mannen kan!!

Hur som helst denna kille heter Hassan och tar först med mig till Stonetown där vi byter bil, åker runt en stund och pratar med lite folk. Vi fortsätter till ett litet obskyrt ställe på en bakgata långt ifrån alla turiststråk. Hans syster har en liten restaurang där och Hassan bjuder på lunch. själv drack jag bara coca cola men fick en riktigt cool lektion i Zwahili. Det är här jag får reda på varför ingen känner till Kichanga. Jag har utalat det fel. Som jag uttalar ordet är det ett namn för ett intimsmycke som kvinnor använder när dom har sex. He he, inte konstigt att ingen har känt till Kichanga.

Fan afrikaner är riktigt trevliga människor och det verkar finnas mycket hjärta här. Vi drar vidare. Här börjar jag dock bli lite orolig för han plockar upp en kille till och sedan drar vi ut i ingenting. Det känns som att de här ute kan göra vad dom vill med mig för här kommer man aldrig att hitta mig igen. Jaja, jag biter ihop och efter en evighet kommer vi faktiskt fram. Och herregud vilken resort. Dom hade en grupp Massajer som vaktade området och personal överallt. Vilken skillnad! Fick senare veta att dom var 54 personer anställda. Dom gick naturligtvis skift men servicen var defenitivt inte att klaga på. Speciellt eftersom vi bara var 5 gäster de första dagarna. Hur som helst upptäcker jag här att jag har tappat min kamera och lite smått ångest. Personalen engagerade sig direkt och lyckas faktiskt få tag på Hassan som hittar kameran i bilen. Killen är halvägs tillbaka till Stonetown redan men vänder på en femöring och kommer tillbaka med kameran. Fan, vad är det med mig och taxichafförer egentligen!?

Nog om det, spana in min singelrumsbungalow:

Jag kan här i förtroende berätta att det är absolut första gången i mitt liv som jag packar upp min väska när jag tar in på hotell. Vad skulle jag göra, jag hade ju ett eget dressingroom. Man kan lugnt säga att omgivningen inspirerade. Kolla in utsikten från verandan:

Och så till den viktiga frågan. Hur var stranden?

Well, den var ju inte på långa vägar så fin som den på Kendwa Rocks. Däremot var ju upplägget helt suveränt. Stranden var helt privat och det jobbade två killar heltid med att hålla ordning och mota bort eventuella obehöriga. Så efter frukost brukade jag glida bort till receptionen där jag fick dagens strandhanduk. Man fick precis vad man önskade, jag brukade ta en stor och en liten. Sedan knallade man ner de 72 trappstegen till stranden där någon av killar mötte upp med en madrass som han bar med ut till strandsängarna. Sen pekade man helt enkelt ut den man ville ha så att han liksom kunde bädda upp. :-) Livet ska inte vara för jobbigt! Min favorit var dubbelsängen, inte så mycket för komforten som för att den var coolast. Så här såg stranden ut:

Någon sa att det nog inte finns några dåliga stränder på Zanzibar. Det stämmer helt klart men man kan väl få unna sig lyxen att vara petig! Sedan får vi heller inte glömma Cathrine som hade sin lilla hydda nere på stranden. Cathrine var hotellets massös. Även om hon bara var 22 år gammal och 1,50 lång måste jag säga att hon var bra stark i nyporna. Min favorit var "the Swedish massage"; naturligtvis. Exakt vad det var som gjorde den svensk fick jag aldrig klart för mig. Men jag kan starkt rekommendera den!

Så vad jag gjorde här var helt enkelt att sola, sova, läsa bok... Mycket gött! Dock var det lite ensamt. Det enda spännande som hände var ju egentligen när hovmästarn knackade på kl 19:00 och drog kvällens meny och tog upp beställning på middagen. Eftersom vi bara var 5 gäster så var ju liksom matsalen som ett stort eko. Faktiskt lite trist om jag ska vara helt ärlig! Men så kom julafton och helt plötsligt dräller det in 39 italienare. Shit! Jag menar förändringar är ju alltid positivt men så snabbt!? Jag har ju ändå fyllt 40.

Nåja, julafton var planerad som så att det började med en välkomstdrink för att sedan bli en liten mässa för att sedan bli julbord.

Välkomstdrinken var ju naturligtvis färska kokosnötter med en trudilutt alkohol i. Inte så jättespännande egentligen.

Mässan var ju något mer spektakulärt. Till att börja med var det en katolsk mässa. Allt skedde på italienska och jag förstod verkligen ingenting. Jag kände mig inte delaktig utan stod bara och hängde. Men så helt plötsligt så började jag förstå att något inte var som det skulle. Italienarna började småfnissa lite och prästen verkade inte ha koll på någonting. Mitt i kallade han fram en av italienarna som fick läsa ur bibeln. Killen såg mycket förvänad och besvärad ut. Den stora behållningen var kören som med afrikanska rytmer sjön Halleluja så det ekade. När väl mässan var slut delade prästen ut visitkort och arrangerade en spontan fotostund. Äntligen kan vi väl få mat?

Dom hade dukat upp en gigantisk buffé nere vid polen. Nu var det så att dom verkligen hade tänkt till så jag placerades med två geologer kanada, Tom och Daniele och far och dotter från England, Richard och Kathryn.

Daniele tror jag är den mest frispråkiga människa jag har träffat och på ett väldigt intelligent sätt också. Tom var på många sätt åldermannen lugn, eftertänksam, erfaren och så vidare. Richard en pensionerad ingenjör som hade en otroligt kraftfull röst med skotskt rullande r. Och så slutligen Kathryn sjukgymnast boende på irland. Kathryn var oerhört populär bland personalen eftersom hon kunde prata Zwahili. Vilket gäng, förolämpningarna och skratten bara ven genom luften. Både Tom började med att berätta att vi svenskar var så instängda att vi aldrig berättade något om oss själva. eh, jaha. :-) Richard följde upp med att påstå att vi svenskar inte har någon humor. Jaja, snacka går ju. Men eftersom jag representerade sverige så var det ju bara att börja tjöta. Som tur var öppnade dom upp buffén och den var fantastisk. Det fanns verkligen allt. Men bäst av allt var kakan till efterrätt. Den hade formen av en tomte och var ca 1 meter hög. När jag kom fram för att ta kaka hade redan ett gäng italienare varit framme och det första som försvann var tomtens huvud!? Hur ska man tolka det? När Richard var och hämtade kaka tog han tomtens verktyg.

Och så här nöjd är man då!

Bra fest men livet går vidare!

Frukost, stranden, hängmattan, sova och fantastisk buffé till middag. Det är jobbigt att vara på semester!

Den enda egentliga aktiviten jag gjorde den här veckan var ett besök i "the Jozani forrest". Hela Zanzibar har varit täckt av regnskog och Jozani var ett slags naturreservat. Alltså, jag och 7 italienare drar iväg. Just den här dagen var det otroligt varmt men inne i regnskogen skulle det vara svalare sa dom... My ass, luftfuktigheten låg på över 85%. Sedan började språkproblemen. Italienare pratar verkligen inget annat än italienska så vi hade två guider och det pratades tre språk. Italienska, engelska och Zwahili. Det hela slutade med att jag gick ensam med hudguiden och vi pratade engelska och så dom andra där back och pladdrade på italienska.

Så här såg regnskogen ut:

Sedan åkte vi och kollade in aporna:

Det fanns ett Mangroveträsk precis här, rätt coolt faktiskt:

Nu var det så här att jag denna dag kände av lite vätskebrist, första och enda gången. Slarvigt men ingen fara, det enda som egentligen hände var att när Richard , jag och Kathryn senare på kvällen satt och åt middag så tog vinet lite bättre än det brukar. Men det var rätt bra för då fick jag chansen att på lite högdragen engelska säga: "Oh dear, I think i´m getting a little bit tipsy here". Varpå Richard och Kathryn började frusta och låta konstigt. Nu visade det sig att Kathryn också kunde prata lite massaj. Därför blev jag lite kompis med Simba. (Betyder lejon).

Förresten, alla hotell med eget bibliotek måste väl per definition vara bra hotell.

Nåväl, Richard och Kathryn hade lovat att jag skulle få spana in deras Bungalow eftersom den var mycket större. Så när vi bröt upp så gick Kathryn först och såg till så ingen gick fel. Sist gick Richard och såg till så ingen trampade snett och så gick jag i mitten och sjöng; " Show me the way to the next Wiskey bar". Livet är bra härligt ibland"!

Nu är det så här att som ensam vit man blir man rätt populär bland tjejerna i afrika. Efter ungefär tre dagar gick jag under namnet Stefano bland tjejerna och dom började alltid fnittra så konstigt när jag kom förbi... Undrar vad dom ville egentligen? :-)

Nåja, mina favoriter var helt klart tjejerna i receptionen Regina, Zuleika och Grace.

Dom blev offer för mina ivrigaste försök att prata Zwahili.

Allt har ju tyvärr en ände. Även min fantastiska vecka på Kichanga Lodge. Nästa hållplats Tembo hotel, Stonetown.

Nu är det tydligen så att man vänjer sig rätt snabbt vid lyx. Så även om Tembo hotell är ett helt ok hotell så blev det ju liksom ett nedbyte. Ta t ex min säng, den var ungefär 1,50 lång. Dom hade till och med fått ta bort en del på sänggaveln så att man kunde sticka ut fötterna där. Vilken bluff! :-)

En annan grej var ju luftkonditioneringen. Afrikanerna körde med med helt öppna fönstrer och full fart på fläkten. Jag höll ju på att knäcka ihop på den här tunga luftfuktiga luften så jag stängde ju hela tiden alla fönster och drog på luftkonditioneringen på fullt. Och skapade därmed ett miniskandinavien med ca 20 gradigt kall och go luft. Sedan kom städerskerna och öppnade fönstrena på morgonen igen och så fick man börja om igen. Jag pratade förresten med en kvinna på flygplatsen för henne hade det tagit ca tre år att vänja sig vid värmen och hon var ändå afrikan. :-)

Här i Stonetown finns ett hotell som heter "the africa house hotel" som har en magnifik terass. Här brukar väldigt många samlas för att titta på solnedgången. Det har jag också varit. :-) Jag tog så många bilder på solnedgången att jag lovade mig själv att aldrig mer fotografera en solnedgång... Jag menar hur spännande är det egentligen?

Nåja, här är dom:

När jag åkte från Kichanga Lodge hette min chafför Abduhlla och så följde också Grace, från receptionen, som hade ett ärende i Stonetown, med. Nu visade det sig att abdhulla gjorde sin sista dag som chafför och därför helt plötsligt hade väldigt mycket fritid. Abduhlla blev min guide och medhjälpare. Rätt coolt faktiskt. Vi började i stan. Vi kollade in "the house of wonder". rätt trist faktiskt. Sedan kollade vi in palatsmuseet.

Kolla in den förste sultanens säng!

Det är ju larvigt! Min säng på Kichanga Lodge var ju dubbelt så stor!

Nu snackar vi, den andre sultanen hade en säng som är ungefär dubbelt stor som den jag hade på Kichanga!

Det roliga är att Abduhlla var med mig in på båda dessa museer men det var bara jag som betalade inträde!? Abdhulla gled liksom med som någon typ av hjälpreda eller så. Rätt kul faktiskt. Det roligaste med palatset var att världens kortaste krig har utspelats här. Det varade i 45 minuter då britterna vägrade erkänna den nye sultanen och krävde att han skulle abdikera vilket han naturligtvis inte ville och då började beskjuta palatset. Senare tvingade man lokalbefolkningen att betala för kulor och krut. Såna är dom britterna! :-)

Här bor Zanzibars statsminister. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, vad tycker ni!

Högsta domstolen imponerar inte heller!

Älsta huset i Stonetown. I det får ingen bo längre!

Zanzibar är en gammal slavhandlar ö och har därigenom en fruktansvärd historia. Under 200 år säldes ca 12 miljoner afrikaner på slavmarknaden i stonetown. Man tror också att mellan 24 och 36 miljoner afrikaner dog under dom här åren. Det var dr Livingstone som på andra försöket lyckades få slut på slavhandeln i Stonetown. Senare kom det en annan gubbe och byggde en katedral på platsen för slavhandeln.

Zanzibar är ju kryddön och en given turistgrej är ju såkallade "Spice tours" när man åker med en buss som tar en med runt så man får smacka, lukta och känna på kryddor av olika slag. Nu visade sig Abduhlla vara ovärdelig igen. Han , jag och hans bror Hassan eller vad han nu hette tog en Dala dala och åkte till en ganska stor kryddodling. Där fick vi en privat guidning vilket var riktigt häftigt. Vi kollade in allt och där fick jag veta att nejlikan, (eller det som jag känner som kryddnejlikor), är Zanzibars guld.

Ingefärarot!

Vanilj växer som en klängväxt.

Sedan kommer vi fram till en buske och som vanligt blev det jag som fick smaka och gissa. Lite försiktigt i början och det smakade inget speciellt så dom asen manade på mig. Helt plötsligt smällde det till och så hade jag pepperamak i munnen och shit vad starkt det var!

Akta er för den här kryddan om ni ser den ute i det fria!

Kanel är också rätt coolt. Man använder rötterna, barken och bladen.

Turen avslutades med att dom skickade upp en kille som fick hämta ner några kokosnötter till oss.

En mycket bra dag!

En annan grej var ju marknaden i Stonetown. Lite kul och gå runt och kolla bland grönsaksstånden och kolla in hur dom dealar och gör affärer. Jättekul ända tills man kommer till köttavdelningen. Fy fan rent ut sagt vad skitigt och äckligt. Och det blev ännu äckligare när vi kom in på fiskmarknaden. Jag skulle aldrig köpa någoot därifrån. Abduhlla bara garvade och höll med mig.

Det finns idag och det fanns på tiden för slavhandeln väldigt mycket araber på Zanzibar. När slavhandeln förbjöds i Stonetown. Ville inte araberna, som tjänade rätt mycket pengar på slavhandeln, acceptera det och skapade ett hemligt handelscentrum ute i buschen.

Abduhlla har en farbror som bor i närheten av dessa slav kammare och bjöd hem mig till honom. Det blev en tur i en dala dala och sedan gick vi i 10 minuter. Sedan kom vi fram till en liten liten by. Där det typ bodde en familj.

Först käkade vi mat och sedan tog vi en rejäl promenad.

Sedan drog vi iväg. Jag med en jätteflaska vatten som verkligen behövdes för det var extremt varmt den här dagen. Vi passerade en hel del byar och var gång hörde jag hur det mumlades mzungu. Mzungu är Zwahili för vit man och jag skiljde ju ut mig rätt ordentligt när jag kom med Abduhlla, hans farbror och några småkillar som hängde på.

Så kom vi då fram till slavkamrarna:

Sedan drog vi ut på en otrolig promenad där jag fick se dom absolut finaste stränderna. Stränder där det garanterat inte finns några turister på.

En annan kul grej som hände på den här promenaden. Eftersom det var så otroligt varmt och vi gick så otroligt lång så svettades man ju en hel del. Alltså blev den vite mannen återigen tvungen att visa bringan. Då slutade jag höra Mzungu så fort vi kom någonstans. Däremot blev alla barn helt vilda och skrek jambo jambo jambo jambo. (hej hej hej hej=. Det är konstigt hur man påverkar andra människor ibland.

Mitt promenadsällskap

När väl den här turen var över kände jag mig rätt nöjd så dom sista dagarna låg jag bara vid poolen och försökte desperat göra solbrännan så djup och go som möjligt.

Sedan hem!